Från att varit arbetsnarkoman till att luften bara går ur kroppen, utan förvarning????....eller har jag glömt lyssna på kroppen. Inte visste jag att den talade till mig, iaf pratade den inte samma språk som jag.  Lite alvedon....så fixar jag allt...så sa jag. Och det har funkat i 30 år.....kunde jag "trycka in 36 timmar" på ett dygn, så var jag såååå nöjd.

Vi satt och räknade jag och min sambo hur många arbetstimmar jag gjort genom åren...hm...fick till att jag skulle egentligen vara lite drygt 80 år. JAG SOM ÄR 47!!!!!...och hade tänkt arbeta till 80. Någonstans har jag tydligen tänkt fel.....trodde verkligen att jag var "odödlig". Jag HATAR allt som har med sjukdomar att göra.

När jag blev sjuk för ett par år sedan och barnen såg till att jag sökte vård, ja då blev jag sjukskriven. Men jag kunde inte fylla i en sådan blankett.....det blev bara fel.....hade ju ingen erfarenhet av sjukblanketter.

Sen började utredningar av vad det var för fel med mig, besök hos läkare, psykologer, sjukgymnaster, arbetsterapeuter, psyksköterskor.......gjorde städövningar, kroppsträningar, samtal m.m.....vårdcentralen blev mitt andra hem.....ja piller fick jag oxå....som jag dröjde väldigt länge med innan jag svalde. Avskyr piller!

B-12 brist var felet...så 20 sprutor med dubbel dos varje gång + 4 tabletter varje dag, det skulle nog lösa problemet......gjorde det så????? NEJ inte då.

Jag bad på varje besök om de kunde ge mig någon diagnos.

Först fick jag

"Psykiskt sjuk"......Detta ville inte jag hålla med om...

Vid ett möte med alla inom vården inblandade frågade jag igen om diagnos.

En svarade då...

-"Jo det har vi, har du inte fått den?"

Jag satt mest frågande....undrade sedan vad det var.

-"Du har Posttraumatiskt stressyndrom", säger den ena samtidigt som läkaren försökte säga något. -eller var det inte det du tänkte på"? säger hon till  läkaren.

Läkaren nickar på huvudet och säger; -"Öhhh...jovisst, det var det" 

Ja och så börjar den kämpiga resan om att få utrett vad det kan vara.........